Romanian Painter, 1868-1916 Romanian painter. He studied at the School of Fine Arts in Bucharest, graduating in 1889 and continuing his studies at the Akademie der Bildenden Kenste in Munich and in Paris at the Academie Julian, where he was a student of William-Adolphe Bouguereau. He rejected the rigidity of academic painting early in his career, however. The Last Autumn Race (1892; Bucharest, Mus. A.), one of the few paintings known from this period, clearly illustrates the influence of Manet and Impressionism on his early work. On his return to Romania in 1892 Luchian, unwilling to restrict his work to merely copying the French artists, struggled to create an original style. In 1900 he was left partially paralysed by a spinal disease, but he continued to work, and it is during the next years that he created his most accomplished works. His self-portraits (e.g. 1907; Bucharest, Mus. A.) are clear evidence of his determination to overcome this personal tragedy; far from inspiring pity, these paintings emphasize the depth and the strength of his inner life. It is in landscapes such as Willows at Chiajna (c. 1907; Cluj-Napoca, Mus. A.), however, that his commitment becomes even more apparent, with joyful rhythms created by means of broad brushstrokes and contrasts of bright colours next to delicate tones. Towards the end of his life Luchian became completely immobilized. During this time flowers were his favourite subject (e.g. Safta, the Flower Girl; Bucharest, N. Mus. A.; see also ROMANIA, fig. 9), and they became a metaphorical bridge between the artist and the outside world. The colours are still bright in these last paintings, and the loss of pastel tones makes the contrast more dramatic.  Related Paintings of Stefan Luchian :. | The Last race | Lica cu portocala | Gura leului | Anemones | Gura leului |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
PEETERS, Clara
Flemish Baroque Era Painter, 1594-1657
Tiberio Tinelli
Italian Baroque Era Painter, 1586-1638 was an Italian painter of the early-Baroque period, active mainly in his native city of Venice. He trained with Giovanni Contarini, a pupil of the late Titian. Tinelli then either worked under or emulated Leandro Bassano. He was well known for his portraits of aristocracy, merchants, and intellectuals in Venice, whom he often painted in historical dress. His small pictures of historical and mythological subjects were also popular. Some of his pictures found their way into the collection of Louis XIII, king of France, who knighted him with the order of Michael. He moved later in life in Florence.